Lina började springa maraton 2011 och gjorde sitt första ultralopp 2014. Inför hennes äventyr på leden bestämde hon att hon skulle skänka 100 kr för varje avklarad mil till Diabetesfonden. Till skillnad från en del andra löpare så har Lina ytterligare en till faktor att förhålla sig till; nämligen typ 1 diabetes som hon haft sedan 10 års ålder. Hon har inte sett det som ett hinder tidigare, men det blir en extra utmaning att förhålla sig till och hon fick utgå från erfarenheter från tidigare långlopp.

Lina såg fram emot att försöka springa hela leden, men var både nervös och osäker. Det är mycket som kan gå fel och andra orsaker som kan hindra än bara orken; exempelvis att man ramlar. Planeringen före, under och efter FKT-försöket krävde en hel del tankeverksamhet. Några dagar efteråt har Lina inte riktigt fattat att hon har sprungit hela leden. Hon känner sig bättre i kroppen jämfört med ultralopp som hon har sprungit tidigare, vilket hon tror beror på variationen i terrängen som även håller nere farten.

Lina sprang hela Bohusleden på 87 h 45 min 55 s och är nu officiellt snabbaste kvinnan som sprungit hela leden och näst snabbts av alla som har gjort det! 

På den tiden blev det totalt 363,25 km (462 530 steg) och 7994 höjdmeter. Lina rundade uppåt, så Diabetesfonden får 3700kr.

Läs om Linas äventyr med hennes egna ord och inspireras nedan. 

• Länk till Linas instagram för fler foton m.m.: https://www.instagram.com/linca77/
• Länk till Linas insamling till Diabetesfonden: https://www.diabetes.se/diabetesfonden/ge-en-gava/egen-insamling/skapa-egen-insamling/bonusleden-med-diabetes-typ-1/

Reka led

Som mest har jag sprungit 128,692 km på 12-timmas på PRT i Växjö, på en inomhusbana – viss skillnad mot 360 km och 8000 höjdmeter i rotig terräng!

Jag kände att jag behövde mer koll på utmaningen. Långpass kör jag ändå på helgerna och jag variation förnöjer, så varför inte ta leden i etapper för att kolla lite hur den ser ut tekniskt och hur svårt det är att hitta! Om jag sedan inte skulle göra hela leden i ett FKT-försök hade jag i alla fall fått bra träning! Sagt och gjort.

Sedan maj 2020 har jag spenderat åtta lördagar på Bohusleden och betat av samtliga etapper. Leden består av 27 etapper på mellan 7 och 19 km. Trots att jag har den nära in på knuten har jag aldrig gått eller sprungit en enda av etapperna.

Den längsta ”provspringningen” gjorde jag två helger före planerat FKT-försök, etapp 1–6, ca 74 km. Vi (jag och min sambo tillika support) tog bilen ner till Lindome (där leden börjar – inne i skogen vid sjön Blåvättnerna, där Hallandsleden övergår till Bohusleden) för att reka starten; kolla var vi kunde övernatta inför första dagen (tänkt starttid var kl. 04, bästa vägen till starten (som man inte når med bil), testa support och se hur lång tid det tog att ta sig de första etapperna. Resterande del av leden tog jag i bitar om 42–60 km. Jag kunde på så vis göra de grövsta felspringningar före försöket.

Diabetes – ständigt närvarande

Det finns flera olika typer av diabetes. Vid typ 1 har kroppens egen insulinproduktion helt upphört. Kroppens immunsystem angriper och förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket leder till total insulinbrist. Så det måste man själv injicera flera gånger varje dag, i förhållande till den mat man äter och det liv man lever. Insulinet behövs för att ta sockret från maten vi äter in i cellerna så de får den energi de behöver, men det ska alltid även finnas en viss mängd socker i blodet. Både för högt och för lågt blodsocker (bs) kan vara farligt. Det ständiga arbetet för en diabetiker handlar i mycket om att få till en god bs-kontroll. Till hjälp har man en bs-mätare av något slag, utmaningen blir att tolka mätningen och vidta rätt åtgärder i förhållande till både dåtid och nutid. Läs gärna mer på diabetes.se

Att springa över 16 h om dygnet, fyra dagar i rad blir en extra utmaning med diabetes, och inget scenario man tränar på i sin helhet. Jag skulle helt enkelt få utgå från de erfarenheter jag har sedan tidigare långlopp och försöka göra kloka beslut baserat på det.

Jag använder ett kontinuerligt blodsockermätningssystem. Med en avläsare läser jag av en sensor jag applicerar på överarmen, den samlar in data dygnet runt. I snitt kollade jag mitt bs 59 ggr/dag dessa dagar. Jag får även info om ifall mitt bs är på väg upp, ner eller ligger stabilt. Detta är ett grymt hjälpmedel! Nackdelen är att det är en fördröjning på mätningen då den mäter glukosnivåerna i vävnadsvätskan istället för i blodet och om värdena ändras snabbt är det extra känsligt.

Mycket har hänt sedan insulinet upptäcktes 1921. Utan forskningen hade mitt och många andras liv sett väldigt annorlunda ut. Jag är väldigt glad att jag lever på 2000-talet. År 1900 beräknades återstående livslängd för en 10-åring som fick diabetes till ca 1 år. Idag är den siffran 57 år. Källa: diabetes.se

Inför mitt äventyr bestämde jag mig för att skänka 100 kr till diabetesfonden för varje mil jag skulle klara av.

Dag 1

Etapper: 1–9

Distans: 117,25 km

Höjdmeter: 2900

Favorit etapp: 7 Grandalen–Bottenstugan

Regnprognosen till trots satte jag starten till kl. 04 den 15/7, det blev 04:25:14.

Man kan inte komma ända till starten med bil så det blev en uppjogg, 2 km, fram till Blåvättnerna där resan började, i regn. Hela leden var även fortfarande blöt sedan den senaste tidens regnande och ingen dag lyckades jag komma fram torrskodd.

Jag insåg snart att jag skulle tagit pannlampan. En mulen dag kl. 04:30 i juli är det fortfarande ganska mörkt!

Första dagen rullade på hyfsat enligt plan med bra energi och gott humör och dessutom avtog regnet. Planen var att få i mig minst 60 g kolhydrater/h. Men jag var säker på att det skulle behöva justeras beroende på mitt blodsocker. Ligger jag för lågt behöver jag mer och ligger jag för högt måste jag avvakta tills jag får det att sjunka. Frågan när jag ligger högt är om jag ska ta något insulin och i så fall hur mycket eller om det ändå strax sjunker p.g.a. rörelsen. Tar jag insulin kommer detta även finnas kvar i kroppen några timmar och påverka mig framöver.

Basenergin under löpningen var Umaras sportdryck. Jag kompletterade/varierade med deras gels och barer och ibland något annat jag var sugen på. Målet under tiden i rörelse var att få i mig ett varmt mål varje dag (och ett när jag sprungit klart för dagen).

Jag delade upp leden i de etapper den är indelad i. Detta kändes mentalt bra – som delmål att beta av. Min support; min sambo samt mamma och pappa (även min syster och hennes dotter vid etapperna kring Uddevalla och sista dagen) skulle finnas till hands vid nästan varje etappmål/start för påfyllning av energi och vatten och laddning av telefon, klocka och blodsockermätare när det behövdes.

Jag hade hoppats på att komma något längre första dagen men etapp 9 var ganska utmanande och jag hade problem med att få upp blodsockret, dessutom – sprang jag lite fel. Så när jag kom fram till Lysevatten vid kl. 20:45 bestämde jag mig för att slå läger för natten.

Dag 2

Etapper: 10–16

Distans: 100,92 km

Höjdmeter: 2186

Favoritetapp: Kaserna–Harska

Andra dagen drog jag iväg kl. 04:08 – med pannlampa. Det var en fin morgon. Denna dag sprang jag förbi Bjursjön – hemmaplan – i solsken! Strax för Ålslån, etapp 14, mötte jag skogens konung, vi blev stående och titta på varandra en stund innan jag fortsatte. Mäktigt!

Fram på dagen började känna av att jag inte sovit så mycket. Mamma föreslog att jag skulle lägga mig en stund. Det gjorde jag inte denna dag, men det visade sig bli räddningen för att kunna fortsätta under morgondagen.

Jag höll energiplanen skapligt. Fick i mig ungefär det jag planerat. Vid ett tillfälle kunde det dock gått ganska fel. Jag använder mig av ett kontinuerligt blodsockermätningssystem – med en avläsare läser jag av en sensor som jag applicerar på överarmen. Nackdelen är att det är en fördröjning på mätningen då den mäter glukosnivåerna i vävnadsvätskan istället för i blodet och om värdena ändras snabbt är det extra känsligt. Vid ett tillfälle kände jag mig särskilt olustig, enligt mätaren var mitt blodsocker (bs) 15,1 mmol/l (opti ca 4–6 mmol/l). Eftersom jag mådde dåligt dubbelkollade jag med stick i fingret. Det var 2,5. Hade jag inte dubbelkollat och tagit insulin för att få ner bs hade det kunna blir farligt.

I efterhand inser jag att uppskattningsvis 80 % av den vakna tiden dessa dagar gick åt till att fundera på hur jag skulle agera i förhållande till mitt bs samtidigt som jag parerade för var jag skulle sätta fötterna och se till att jag följde ledmarkeringarna.

Sista etappen för dagen blev Kaserna–Harska den är mycket fin – man tar sig bl.a. fram längs stenstränder som denna kväll badade i sol och stiltje. Men mina fötter började göra rejält ont. Väl i Harska vid 21-tiden tog jag av mig skorna med en grimas. Frågan var om jag skulle kunna få tillbaka dem i skorna nästa morgon och dessutom springa på dem. Beslutade mig för att plåstra om, äta, sova lite, gå ut på första etappen och göra ett försök.

Dag 3

Etapper: 17–23

Distans: 82,21 km

Höjdmeter: 1621

Etapp jag aldrig mer ska springa: Nornäs–Vassbotten

Det kändes förvånansvärt ok när jag väl fick fötterna i skorna. Kom iväg 04:21. Återigen med pannlampa då första delen av etappen går genom delvis tät skog.

Denna dag låg mitt blodsocker (bs) högt i princip hela dagen vilket gjorde mig extra trött. Jag tog av tidigare erfarenheter (att mitt bs ändå sjunker kraftigt efter många timmars löpning och att även lite insulin kan bli för mycket) försiktigt några enheter insulin åt gången så jag skulle kunna börja inta energi som planerat men det blev hela tiden för lite.

När jag nästan sovandes anlände Lunden, efter 2:a etappen för dagen, var jag tvungen att lägga mig en stund.

Till målet på etapp 19, Vaktarekullen, är det ca 3 km att vandra från parkeringen så jag hade planerat att vara utan support där. Jag blev riktigt överraskad och glad när mina underbara föräldrar dök upp trots allt!!!

Efter etapp 20 fyllde jag på med mat och sov en stund igen innan jag tog mig vidare.

I Porsås lyckades jag ladda om ytterligare en gång och gav mig ut på vad jag insåg skulle bli sista etapperna denna dag 22 och 23. Målet på etapp 22 är inte så tillgänglig med bil så det fick bli två etapper i ett svep. Kände mig dock lite stressad, klockan var redan 18 och jag visste vad som komma skulle. Sista etappen är ganska knölig i mina ögon. Dessutom började jag få ont i vänster knä vilket sinkade mig rejält. Jag kom fram till Vassbotten när mörkret började lägga sig med min jacka runt benet – för lite stöd.

Denna kväll hade min sambo bokat en stuga. Återigen var jag osäker på min fortsatta framfart nu både p.g.a. fötter och knä. Men regel ett: sov på saken och påbörja nästa etapp så får vi se sen. Jag fick mig en sval dusch, lite mat och plåstrade om mina tår innan jag kom i säng runt midnatt, sov oroligt. Eftersom jag har svårt att ligga stilla när jag sprungit långt lyckades jag slå tårna i våningssängen ovanför mig.

Sista timmarna

Etapper: 24–27

Distans: 62,87 km

Höjdmeter: 1281

Favoritetapp: 24 Vassbotten–Håvedalen

Överraskade mig själv än en gång med att få ner fötterna i skorna. Knäet kändes dessutom bättre (men skulle bli sämre)! Tröttheten var dock påtaglig hela dagen och blodsockret fortsatt högt så energiintaget blev lidande även denna dag, vilket varken gjorde mig starkare eller piggare.

Kom inte iväg förrän 04:43:08. Redan efter dagens första omväxlande och fina etapp strax före kl. 09, tog jag mig lite sömn då det var det enda som effektivt skulle hjälpa mig iväg på nästa.

Nu började min support antagligen bli lite oroliga för på kommande etapper valde de att ge mig sällskap. Min sambo mötte mig, till min glädje, mot slutet av etapp 25. Det fick tiden att gå lite fortare, men sömnigheten kom hela tiden ikapp mig. Efter lunchpaus i Krokstrand fick jag reda på att det bara var två etapper kvar – jag trodde de skojade med mig. Jag var säker på att det var tre! För första gången kände jag att jag kan komma hela vägen.

Under näst sista etappen fick jag sällskap av min syster och hennes dotter. De ville få en inblick i vad jag höll på med – det gjorde mig mycket glad och jag kände mig starkare! Jag var starkare än dem uppför till Björnerödspiggen (Bohusläns högsta berg 222 m) men på platten över rötter och sten och nerför var jag långsam p.g.a. mitt knä som gjorde sig ordentligt tillkänna igen. Till sista etappen hade mina föräldrar susat in till Strömstad och köpt ett par stavar som underlättade min framfart något.

Lagom till sista etappen kom regnet tillbaka. När jag stapplade över mållinjen utanför Kaffedoppet hade klockan hunnit bli 20:11:09. Äventyret var slut.

Kan inte tacka er nog: min sambo, mina föräldrar, min syster och hennes dotter, som gav mig sin tid, bidrog med god stämning, trodde på mig hela vägen och gjorde allt för att jag skulle lyckas.

Drygt en vecka har nu gått. Jag börjar jag få ordning på mitt blodsocker och jag har börjat springa så smått! Nu är frågan vad man ska hitta på härnäst!?